Det är viktigt att vara inkonsekvent!
5 Mar 2020
Har läst några andra bloggar idag, om hur man får hunden att sluta dra i koppel. Bland annat Fredrik Steen skriver om vikten att man är konsekvent med att hunden inte får dra. Jag håller inte med. För hundens del måste den lära sig gå i koppel precis som den måste lära sig allt annat, det finns inget naturligt i ett koppel.
Tänk nu att du ska lära dig något, förslagsvis tala tyska. Här gäller det att vara konsekvent för att uppnå mål, så från och med måndag morgon så är det 100% tyska som gäller och ingenting annat. Du kommer att få problem. Du får kanske börja med att google-översätta meningar som ”Kliv upp nu, annars missar du bussen!” Eller att messa ”Vi ses efter skolan/jobbet på gymmet”Måndagsmötet på jobbet med kollegorna skulle också innebära vissa hinder. Om du med hjälp av ett tyskalexikon ska knaggla dig genom ekonomirapporten.
Men om vi tänker så här istället, ”Träna när du tränar och gör det så ofta du kan”. När du sitter på bussen, lyssna på tyska, innan du ska gå och lägga dig, samma sak. Gå med i studiegrupp, minst två gånger i veckan, eller vad vet jag hitta din tyska-tränings-tid varje dag.
Gör samma sak med hunden. Låt lunchpromenaden vara ”inte-dra-en-meter-tillfället” Gå ut och ha ”dra-inte-promenader”, så ofta du kan. Vi kan inte träna 24 timmar om dygnet, hunden kan inte ta emot information konstant heller. Vi jobbar heltid, går i skolan, ska hämta på dagis, det är sån jäkla oväder så du vill bara stanna inne. Och så var det den där hunden. Som ska ut och som kommer att bogsera dig runt halva stan. Så träna när du tränar.
Börja med en målbild, hur vill du att det ska se ut? Det här är en fråga som jag alltid ställer till mina elever och en sak är säker. Har inte du en aning om vad du vill att din hund ska lära sig, då lär definitivt inte hunden veta det heller.
Dela upp dina promenader i delar. Ta sikte på en stolpe, fram till den stolpen ska inte hunden dra, om det så tar dig 45 minuter att ta dig dit. När jag jobbar med hundar som drar så jobbar jag med att få hunden i en korrekt position och där måste jag lägga en belöning så värd namnet att hunden tycker det är lönt att sas ”leta upp belöningen” Typ ”Vad var det nu som fick henne att ge mig kyckling..?” Så vill jag att hunden ska tänka. Den ska själv leta sig fram till rätt beteende. Därför så väljer jag heller aldrig att stanna en hund som drar, för jag vill att hunden ska vara följsam i rörelse. Den ska gå vid min sida. Därför så står jag aldrig still. En av mina favoritövningar för just följsamhet är ”magneten”. Som alltid startar med kontakt och att du och bestämmer dig, ”Nu kör vi!”
Koppel i höger hand, betalning som godis eller leksak i vänster. Hunden på din vänstra sida. Backa. Hunden kommer nu gå rakt fram, du backar, förhoppningsvis söker sig hunden till betalningshanden d.v.s. den vänstra. När hunden passerar ditt vänstra knä med sin nos; gå rakt fram. Hunden kommer nu att vända och hamna i perfekt position vid din vänstra sida. BELÖNA! Här gäller tajming, snabb med godis, eller varför inte klicker. Lycka till!
Drar ni åt varsitt håll?
Inget ont som inte har något gott med sig!
16 Feb 2020
Dagens ämne blir såklart det oundvikliga. Att SVT har sänt en dokumentär om den svenska”Cesar Millan-wannaben” Alexandra Ortega.
Alexandra och hennes ”Dogs of Pegasus” har figurerat i hundsammanhang ganska länge, hon är känd för sina, i mina ögon, hopplöst förlegade metoder.
En grupp hundmänniskor skrev bland annat ett gemensamt brev till SVT där man ifrågasatte, huruvida hundsverige behövde fler träningsprogram för hundar där man utövade stenåldersmetoder. SVT svarade att det inte var något träningsprogram, utan en dokumentär om Alexandra. Okej. Själv skulle jag aldrig hänga ut mitt liv på det sätt som hon gjorde. Hon har ju huserat som hundtränare ganska länge och sticker man ut hakan på det sätt som hon gör så vet man i dagens läge att man drar igång ett drev på sociala medier. Ett väldigt obehagligt drev på många sätt.
Jag hoppas hon tycker det var värt det, jag tror hon har fått betala ett högt pris för sina 15 minuter i ramljuset.
Det finns ett antal bloggar och även debatter där man diskuterar huruvida man bör använda hårda metoder mot hundar. Jag tycker man ska använda hård metoder i samma utsträckning som man bör använda hårda metoder mot en treåring, det vill säga inte alls. Det är inte samma sak som att man inte bör fostra, varken barnet eller hunden.
Men, inget ont som inte har något gott med sig!
För första gången i världshistorien (?) Har det handlat om hundträning på Svt:s nyhetsprogram Aktuellt. Vi har kommit upp i finrummet så att säga. Hundträning har debatterats på högsta nivå. Jag tycker det är fantastiskt. Om inte annat så är det en riktigt bra början. Sen undrar jag naturligtvis varför inte någon producent på någon tv-kanal tror på ett tv-program där man tränar hundar på mer sympatiskt sätt. Be Eva Bodfält visa vad hon gör med en hund som visar resursförsvar. Be Per Jensen berätta om hundars (o)vilja att ta över våra hem. Gör ett program där SWDI visar hur man tar fram yrkeshundar inom specialsök på ett supertrevligt sätt. Det finns hur många bra hundtränare som helst.
Så på ett sätt, hatten av för Alexandra Ortega som vågar visa sina stenåldersmetoder i tv. Det gagnar oss andra på ett väldigt bra sätt.
Det är mycket nu!
9 Feb 2020
För tjugo år sedan var hundmöten i särklass problembeteende nummer ett i ligan. Jag tycker det beteendet har fått konkurrens av avsaknad av att kunna slappna av. Hundarna kan inte chilla, de kan inte gå ner i varv i vardagssituationer. Hundar som far runt och hela tiden fixar med nåt. Minsta lilla störning och det är ”full kastrull” ute som inne. Kommer någon och hälsar på så far hunden runt som en projektil i huset, gärna skällandes samtidigt som leksaker, skor och annat bråte flyger omkring.
Är du ute och går är det samma sak, ungar på cykel, pensionärer med rullatorer för att inte tala om andra hundar, får hunden att gå upp i varv och visa kraftiga utagerande beteenden. Tidigare var de här beteendena något man såg hos aktiva raser, skällandet hörde till de små larmande hundarna. Men nu verkar det gälla de flesta. Häromveckan var jag hos en dam vars kungspudel for runt i huset så trasmattorna var ständigt veckade. Inte riktigt vad man tänker om en kungspudel.
Varför är det så här? Jag tror vi har hund på ett helt annat sätt än för tjugo år sedan. Först så är det alla familjeaktiviteter. Skjutsa till hockeyträning, släppa av vid ridskolan på vägen, hinna hem, käka snabbt för att sen fem minuter senare vara på väg till fotbollsmatch.
På jobbet och i skolan är det projekt som ska påbörjas innan det första är avslutat, indrag av resurser och personal, dock ska man leverera lika mycket som med tidigare, fast med mindre bemanning. Vi svarar på mejl, kollar ”likes” och twittrar medans vi är ute och går. Eller vid middagsbordet, så är det en ständig ström av snappande och chattande.
Vi är också ”full kastrull”.
Det är inte så konstigt att våra hundar är lika. Om jag möter en hund på cykelvägen och skulle kunna fråga den hur det är annars, så tror jag många skulle svara:
-Det är mycket nu!
Jag är övertygad om att min hund är en spegel av mig. Far jag runt som en skållad ekorre så gör hunden den också. Mår jag dåligt, så mår min hund dåligt. Det finns till och med ett träningskoncept som heter ”Do as I do!”, där vill vi att hunden ska kopiera våra rörelser och beteenden. De som har prövat ”Do as I do!” slås ofta hur lätt hunden apar efter det vi gör. Och vi vet att hundar verkligen har nåt sorts sjätte sinne då det gäller vad vi tänker göra. När hårtorkar och parfymer åker fram, så vet hunden att den kommer att bli lämnad ensam, på nåt märkligt sätt. Hunden som direkt känner av om det är en vanlig promenad eller om det är träningsdags på gång. Den känner av på parkeringen att nu kommer det att hända roliga grejer.
Så jag tror din hund har lika knökfull almanacka som du själv. Agendan rinner nästan över av aktiviteter som på ett eller annat sätt kräver ens fokus och närvaro. Så om du själv är hemma, bara för att snabbt byta om och dra till kvällens yoga-pass och du fattar inte varför din Golden Retriever far runt i lägenheten. Så fråga dig själv:
-Är det mycket nu?
Alla dessa dåliga hundägare.
1 Feb 2020
-Ja, jag fattar ju att det är jag som gjort fel!, säger Migos matte när vi träffas.
Migo är en tre år gammal dvärgschnauzer och han skäller. Inte lite, utan som en besatt och han skäller på allt. Människor, speciellt barn, katter, stora saker, små saker och framförallt andra hundar. Han står på bakbenen, hängandes i kopplet mot den andra hunden och gapar och gormar, tills den andra hunden har försvunnit ur sikte. Allt medans matte försöker tala honom till rätta. Att hundägare klandrar sig själva och dömer ut sig som hundägare är ganska vanligt.
Vi börjar diskutera vad Migo har för jobb, vilken typ av hund är han? Vi pratar lite om "larmare" hundar som helt enkelt har en pytteliten skalltröskel och sätter igång att gapa, helde en gång för mycket än en gång för lite. Migo är en larmare av rang som tar sitt jobb på stort allvar. Det har antagligen väldigt lite att göra med vad matte skulle ha gjort för fel med Migo under hans uppväxt. Hon har antagligen inte gjort nåt fel alls. Självklart hade hon med kunskap kunnat påverka hans larmande till viss del, men helt tyst tror jag aldrig han kommer att bli.
Så om vi som hundägare börjar där. Att säga till sig själv "Jag har en hund som... larmar, jagar, vaktar, vallar eller vad nu din hund har för jobb. Och så är det bra med det, hundens yrke är det ingen större mening med att ändra på. Då är det bättre att försöka utnyttja hundens yrkeskompentens till nåt bra istället för att försöka ändra på det.
Sen brukar jag säga att "Det här var den här matten/hussen som den här hunden vann i matte/husse-lotteriet" Gör man så gott man kan, så får det faktiskt duga. Ibland får man även som hund bara gilla läget. Det gör oftast hundar. Jag tror få hundar skulle välja bort sin ägare även om det fanns möjlighet till det. Vid en av övningarna vi gjorde så bad jag att få hålla Migos koppel, sen bad jag matten gå iväg. Fast jag hade supergott godis och en jättkul leksak, så vill Migo i alla fall bara en sak, att springa till sin matte. Fastän hon gjort så fel.
Hundar som beter sig illa.
28 Jan 2020
Som problemhundsutredare möter jag en hel del hundar med oönskade beteenden. De tuggar på folk och andra hundar, gör anfall vid hundmöten, kissar inne och beter sig rent allmänt bedrövligt åt.
När jag ber hundägare beskriva sin hunds problem möts jag ofta av kommentarer som:
- Den beter sig illa
- Den kissar inne, på ren jäkelskap
- Den är dominant (en klassiker)
- Den trotsar mig och vägrar komma
- Den vill fram till andra hundar vid hundmöten, jag kan knappt hålla den.
- Den lyssnar inte på mig.
”Den lyssnar inte på mig!” Kan väl jag tycka är en märklig beskrivning på en art som hör i runda slängar tolv gånger bättre än vad vi gör. Men det är inte det som är mitt bekymmer, utan det är tänket att hunden i de flesta fall beskrivs som om den medvetet gör fel. Som om hundar ligger i sina korgar på kvällarna och planerar morgondagens jäkelskap. Tänk om vi för en sekund vågade tänka åt andra hållet? Har du lyssnat på din hund?
Hunden som beter sig som ett monster i andra änden av kopplet vid hundmöten är i de flesta fall inte alls intresserad av komma närmare den hund den möter. Den vill att den andra hunden ska vara längre ifrån, absolut inte närmare. Men istället för att hjälpa din hund som gör allt den kan för att göra en hemsk situation bättre, så får den skäll. ”Men uppför dig!” ”Nej- sluta!”. Tänk istället, ”Det här tar jag hand om, och jag ska hjälpa dig att fixa mötet.”
En dam ringde mig för en tid sedan och beskrev att hennes hund kissade inne på rent jäkelskap. Det visade sig att hunden hade manisk skräck för vissa underlag, bland annat det underlag som fanns i trappen. När ägaren gick upp på övervåningen stod hunden kvar på första trappstegen och kissade på sig i panik. Det fanns extremt lite jäkelskap i den bilden. Men ägaren var upprörd över att hon hade så dålig pli på hunden.
Och så favoriten, hunden som far runt som en skållad råtta i huset och juckar på allt och alla.
”Kan du hjälpa mig med min dominanta hund?”
Varför vill det här dominanssnacket bara inte dö? Är det den käcka mexikanen på tv vi ska skylla på? Men har vi inte en egen hjärna att använda i sammanhanget?
Känns det logiskt att det skulle förekomma dominans mellan arter? Kan en elefant dominera en giraff? Svaret är enkelt: ”Nej!” Kan man vara dominant i solitär? ”Nej- den kräver en relation, som dessutom alltid arbetar nerifrån och upp dvs valpen talar om att den är underlägsen, det är aldrig tvärtom” Vad handlar dominans om ur etologisk synvinkel? Jo, resurser, det måste alltså finnas en resurs som två av samma art är intresserad av. Då kommer den som är högst i rang ta sig fördelar av resursen. Hur får man ihop det med hunden som fräser runt och juckar på alla? Den är självklart stressad och det går ofta att åtgärda.
Jag önskar vi inte var så snabba på att döma hundarna som ränkersmidande monster som bara vill uppföra sig illa. Så nästa gång din hund gör nåt du inte gillar, istället för att tänka: ”Varför lyssnar han inte?” Tänk istället; ”varför lyssnar jag inte.”
Hårda spår
6 Feb 2014
Efter att ha varit på SWDI:s föreläsning om spårhunden och lukterna ska jag och Midas ägna oss åt hårda spår.
Hårda spår innebär att du lägger ett spår på ett underlag som asfalt eller betong, då får du ett väldigt rent spår, där hunden följer de fettmolekyler fötterna lämnat efter sig. Fördelarna är stora, du kan i princip lägga ett 20 meter spår, gå direkt på spåret utan liggetid. Lär sig hunden spåra hårda spår så lär den sig verkligen spåra, då kommer lättare spår på andra underlag i princip bli felfria. (om man lär hunden rätt från början vill säga)
Första spåret: Gjorde jag för ett par månader sedan på en parkeringe här utanför, la ett 15 meter långt spår selade på gick fram med hunden till början av spåret, det hände absolut ingenting.
Har nu lärt mig att du ska minimera arbetstecknet, jag selade ju på, det ska jag bara göra när hunden vet vad den ska göra. Jag tittade på hunden, hunden på mig och där stod vi, efter 15 minuter gick jag ganska slokörad hem. Jag skulle ju ha en spårchampion, minst! Misstag nr 1
Andra spåret (efter föreläsningen) Man ska vänta tills det blir varmt står det i instruktionen….jaja.
La spåret ganska nära en kant på en cykelväg, jag måste ju veta exakt var spåret ska gå. Det gjorde att Midas hela tiden drog mot kanten där mycket enklare dofter fanns. Misstag nr 2
Tredje spåret Nu la jag spåret på en bussparkering, längs en parkeringsruta för bussar, smart, tänkte jag nu vet jag exakt var spåret går. Midas började spåra, men avbröts hela tiden av förbipasserande. Misstag nr 3 – Se till att du spårar på en lugn plats.
Fjärde spåret, boken Spårhunden och lukterna föreslår att du kan ”pimpa” spåret, sagt och gjort, blomspruta fylld med bitar av hästhov(från hovslagarbesök luktar illa och de flesta hundar tycker det luktar och smakar mums) och ljummet vatten användes för att markera varje fotsteg. Äntligen, spårupptag och spåra hela vägen. Inga misstag. Vi fortsätter att spåra imorgon.
Spökåldern har kommit
31 Oct 2013
Jag och Midas gick ut från mitt kontor häromdagen, på parkeringen utanför stod en man vid en cykel. Han stod med ryggen mot oss, klädd i stor svart skinnjacka, keps och på pakethållaren satt en stor väska. Jag hann inte med, känner så ofta att jag är tvåa när jag är bland djur, Midas tog i ända ifrån svansen när han skällde ut mannen, han kastade sig bakåt så kopplet sträckte sig och jag följde med en bit. (Han börjar bli väldigt stark) Hans upprördhet över att det stod en sådan mystisk figur gick inte att ta miste på. Midas är nu åtta månader – spökåldern har börjat.
Vad är då spökåldern? Jo, när hunden blir könsmogen och om det hade varit en vilt levande hundfamilj, så börjar det bli dags att öva för avfärd. Att helt enkelt lämna familjen och hitta sig en fru och skaffa snygga Mini-Midasar. Då måste man klara sig på egen tass först och främst, ingen mamma tik att luta sig emot. Att kunna bli rädd för saker är livsviktigt, annars blir man kortvarig i skogen.
Så, hunden sätter igång att öva på att bli rädd. Glassgubbar, gula brevlådor eller grannen blir helt plötsligt föremål för milt sagt överdriven skräck. Saker man är rädd för ska man försöka skrämma till ökat avstånd. Det var det som Midas höll på med när han skällde på mannen med cykel.
Men, matten är ju utbildad, det är inga problem, hon vet exakt vad hon ska göra. Man tar sig an det som skräms på samma sätt som man gör vid t ex ”Dumpe” på ett MH. Dumpe är en overall, fastsatt på en träram, på en mentalbeskrivning kommer hunden spatserandes med sin ägare på en stig, vips från ingenstans flyger den här overallen upp framför hunden. Hundarna reagerar väldigt olika på detta skrämselverktyg, men de flesta blir skiträdda. En del mer än nödvändigt och flyr platsen, vissa bryr sig mindre. Vad man gör då, om hunden är kvar på platsen vill säga är att man på testledarens order går, först halvvägs fram till overallen, sen hela vägen fram, utan att titta på hunden. Sen sätter man sig vid overallen och tar ett snack med den. Sen så kallar man in hunden och förhoppningsvis kan man gemensamt nosa igenom overallen. Slutligen, för att hunden ska kunna avreagera så får man gå fram och tillbaka och passera overallen.
Nu är det lite svårt att gå, först halvvägs, sen hela vägen fram till en man med cykel och prata med mannen och låta hunden gå fram och tillbaka för att avreagera sig. Jag bogserade förbi min gafflande hund. Mannen såg förbryllad ut, synd att man inte kan förklara på ett snabbt sätt varför hunden gör som den gör.
På väg tillbaka lyckades vi sen med en tolvpoängare, kopplet fastnade i den yttersta cykel i det knökfulla cykelstället utanför jobbet. Med en perfekt dominoeffekt och ett skrammel utan dess like lyckades vi få omkull samtliga cyklar. Midas blev kort sagt skiträdd. Här var det lite enklare, jag var tvungen att vara kvar för att resa upp alla cyklar. Jag kunden då passa på att snacka lite med cyklarna utan att bry mig om hunden. Vi kunde gemensamt noga undersöka den cykel vi vält och även passera cykelstället ett antal gånger. På väg hem senare på eftermiddagen var Midas mycket misstänksam mot cykelstället. Jag gick fram och snackade med cyklarna igen, tror inte nån såg mig.
Sen i morse var cykelstället glömt och den skata som satt på ställets tak var mycket intressantare. Undrar vad han ska skälla på nästa gång?
Det heliga namnet, konsten att inte tjata.
21 Oct 2013
Jag stör på en sak när jag tittar på film. Det är när hjälten och dennes anhang går i en gruva, källare, eller annan läskig lokal. Plötsligt hoppar skurken fram och börjar slåss med hjälten, då är det alltid någon som skriker hjältens namn.
Men varför? Hjälten är strängt upptagen med annat, som att puckla på skurken och/eller rädda världen och har verkligen inte tid att svara på tilltal.
Ett annat scenario; hundar, gärna många hundar på samma yta. Det kan vara en parkering till en utställning, ett kurstillfälle eller en annan situation där många främmande hundar möts.
Jag säger bara: Lyssna hur många hundnamn du hör.
-Fido, inte dra i kopplet!
-Sluta nu, Fido!
-Pluto, Pluto, inte hoppa!
-Diesel, Diesel, nu är det bra!
Namnet åtföljs nästan alltid av nån sorts koppelkorrigering, detta i hopp om att hunden ska sluta dra eller hoppa just där och då. Ofta ganska långsökt, då det kräver en hel del träning. Eller, precis som i filmens värld så hoppas man få hundens uppmärksamhet. Men nu råkar det vara så att din hund är exakt lika upptagen som hjälten i filmen. Kanske inte jordens undergång står på spel, men nästan.
För mig är min hunds namn heligt, jag använder det bara och endast vid de tillfällen jag vet att han kommer att reagera på det. Inkallning eller att jag vill uppmärksamma honom på något. Speciellt inkallning är något jag har lagt mycket krut på där jag i träningsnivå jag kallar enbart in om jag vet att hunden kommer att komma. Detta har jag bloggat om tidigare.
Om min hund står bredvid mig och jag säger hans namn så jag genast ha ett ”Va?” från min Staby. Skulle jag ha en schäfer skulle den antagligen säga: ”Vad vill du jag ska göra?” men nu ville jag inte ha en schäfer. Så jag nöjer mig med: ”Va?” Känner jag att jag befinner mig i en situation där jag är fet-trea bland alla dofter och ljud, ja då håller jag käften, jag tjatar aldrig av den enkla anledningen att det inte hjälper.
Samma gäller för korrigeringen, ovan nämnda parkering med massor av hundar kan föra tankarna till en pimpeltävling. Det är ett fasligt ryckande och halande, nån gång emellanåt hör man hur en hund gnäller till. Då en husse eller matte helt enkelt har fått nog och nypt till hunden i rumpan.
Jag kan inte för mitt liv påminna mig om att jag har sett någon hund byta till ett mer önskvärt beteende varken efter pimpelrycket eller efter att ha blivit nypt i rumpan. Störningen för hunden är helt enkelt för stor. Drar hunden i koppel där och då så kommer antagligen ingenting att hjälpa för att få den att sluta, gå hem och träna i lugn och ro istället.
Jag varken tjatar min hunds namn eller pimpelrycker i den när jag är på sådana här ställen.
Uppför sig då min hund?
Näpp! Han är inte i närheten, han står på två ben och fäktas mot andra hundar, han drar i koppel så han kraxar han är kort sagt allmänt brötig. Men se, de flesta andra beter sig likadant. Det är extremt få hundar som följsamt hänger med sin förare utan att ta någon notis om de andra. Som direkt reagerar på ett kommando som föraren ger, trots omgivningen. Min hund är bara en i högen och bara genom att strunta i att rycka och tjata hans namn så behöver jag inte bli irriterad över min hunds beteende. Han beter sig bara som en hund, inget annat. Sen när allt lugnat ner sig så ska vi hem och träna, på hans heliga namn.
Midas blir äldre
25 Aug 2013
Jaha, då har det börjat. I tisdags var jag och Midas ute bakom mitt jobb och för första gången reagerade han negativt på en annan hund. Eller ja, allt är relativt, men det kom ett läte ur honom som nog skulle föreställa en morrning. Spänd nacke och tre steg bakåt. Jag blev lite förvånad men tänkte inte mer på det.
Två dagar senare reagerar jag på att han kissade två gånger, då gick det upp ett Liljeholmens, han hukar sig inte längre alla gånger när han kissar utan han står rakt upp. Könsmognaden är på ingång. Vadfalls! Jag hämtade ju honom igår, eller nåt?
Igår?
Igår!
Vissa saker funkar i alla fall alldeles utmärkt vad det gäller lydnad....
I sängen, där sover jag själv..
Man kan lämna vad man vill på golvet. 
Skor låter han vara ifred..
Han skulle aldrig tigga...
Sååå, viss lydnad det har han!
Träning och metoder
18 Aug 2013
Första besöket hos en familj med aggressiv Jack Russel stod på dagens agenda.
Det är extremt få hundar jag träffat som verkligen visat aggressivitet, men dessvärre har aggressivitet hög inlärning. Att hunden lär sig blixtsnabbt att morrar jag, då backar människorna. Smart! En Jack Russel med sin intensitet kan mycket väl ha tagit till sig ett sånt beteende.
En sak har jag lärt mig då jag har hållit på med problemhundar, inte en enda gång har jag och ägaren varit överens om vilket sort beteende hunden visar. Så när djurägarna berättar om sina hundproblem så lyssnar jag, antecknar lite. Men jag är ganska säker på att vad jag antecknat är inte vad jag kommer att få se. Nåja, familjen bodde på landet, väl framme och parkerad ser jag en kvinna komma gåendes över gårdsplanen med en Jack Russel i famnen. Jag bad henne släppa ner hunden, hon gjorde så, hunden rusade med full fart mot mig, matten gjorde en blek insats till inkallning och hunden kastade sig över, mina skor. Mattens så kallade inkallning fortsatte och så gjorde även gnagandet på mina skor, lite svårt att gå med en Russel i fastsatt i skorna. Hunden var sju månader och livet lekte. Men aggressiv - Nope!
Det visade sig att de fått hunden i present, de hade två barn och var lite nervös för hundens beteende då deras sexåring hade kompisar på besök. Den var ju så hoppig. Plus då aggressiviteten som mest riktade sig mot andra hundar. Paret kände sig osäkra då de båda hade vuxit upp med hund, men ingen med den här intensiteten. Sen var det svårt att veta hur man skulle agera i olika situationer. Vad hunden fick och inte fick i olika situationer. Sen alla hjälpsamma släktingar med olika idéer om hur man tränar hund. Jag ska försöka sammanfatta lite vad jag sa till dem.
Er hund – Era regler. Får hunden vara i soffan? Får den tigga vid bordet? Ha familjeråd och kom överens, sen är det upp till er. Vill ni inte ha hunden i möblerna så ska inte hunden vara i möblerna, inte hos någon annan heller. Även om svärmor bedyrar att: ”Det gör ingenting!” Får den inte äta vid bordet så får den inte, släktingar som smyger ner kakor till hunden ser man till att hålla hunden ifrån. Säg till släktingen och svärmor att köpa en egen hund om de prompt ska ha hunden i soffan och trycka i den kakor i tid och otid. Här är ett problem, att uppfostra folk är och förblir mycket svårare än vilken hund som helst. Man får prova sig fram; lämna hunden i bilen och förklara att dessvärre så kan den inte få följa med in hit eftersom det blir dubbelt upp med fostran då den kommer hem.
Förklara för släktingen att ni vill ha hjälp med fostran, då erat mål är en trevlig familjehund, hunden kanske råkar ut för onödigt straffande eftersom den inte vet ut eller in huruvida den får sitta vid bordet eller inte. Så be om hjälp med att placera hunden på annan plats än vid bordet.
Vilka metoder ska vi använda? Jag tycker inte att det finns bra metoder, utan bara metoder. Vad som passar den ena hunden funkar inte alls på den andra. Mitt jobb är att presentera mina verktyg i min verktygslåda som jag har för att träna hund. Sen tycker jag att du som hundägare måste ifrågasätta och fundera på om den eller den metoden passar dig och din hund. Någon som verkar finnas i många kretsar är släktingar, nån sorts faster eller farbror som har ”haft schäfer eller jakthund i snart 25år och kan det mesta” Visst lyssna på faster eller farbror, fast har du pudel så kanske schäfer eller stövarmetoderna passar dåligt. Sen är det skillnad på stor erfarenhet och lång erfarenhet.
När korrigera? Ja, det hela hör ju ihop, bryter hunden mot era uppsagda regler så gör den. Men då kommer ju onekligen trepoängsfrågan; Vet den det? Samma med detta eviga ”nej!” använd om du tycker att du måste, men ge åtminstone hunden chansen att lära sig vad du menar med ett ”nej”.
För egen del har jag regeln: Välj dina strider! Annars blir det lätt en väldans tjatande och ett ”nejande” som har noll effekt på hunden. Mina hundar genom tiderna har kommit undan med det mesta, men har de gjort ett rejält fel så talar jag om det. En gång för alla. Det har gett mig en väldigt avslappnad relation mot hunden, själv avskyr jag tjat, då ska jag själv inte tjata.
Efter en del snackande gick vi ut och tränade, vi lekte, tränade inkallning, ”nej!” eftersom de valt att använda detta. Och vi började även jobba en del på hundmötesträning.
Mer om detta en annan gång.
Mitt valphem
15 Aug 2013
I morse när jag skulle duscha så låg den en röd kong i duschkabinen, den blev knappt uppmärksammad, medan balsamet verkade roade jag mig med att försöka flytta ut den genom att kröka tårna runt snöret. I min säng ligger en holländsk plyschkalkon, en bitring och en tennisboll. Häromdagen hittade hälften av innehållet i tvättkorgen under sängen, tyckte att innehållet i korgen hade sjunkit lite mystiskt. Speciellt strumporna var utsorterade och lagt i en egen hög i dammet där under.
Det som en gång var ett gästrum är nu utrymme för saker som inte vill umgås med valptänder. Alla mina fina mattor bor där, tillsammans med ett gungfår i riktigt fårskinn, plus diverse kuddar och plädar som jag gärna har valpfria.
Jag har kvar barngrinden i trappen, börjar väl bli dags att ta bort dem då Midas springer helt obehindrat upp och ner för den.
Jag har ett matsalsbord, trevligt om jag har gäster, men just nu står där en plastback med Midas leksaker, där ligger även fästingmedlet, så att jag vet var jag har det.
Hallen är skofri, sånär som på två par foppatofflor, skulle jag glömma av mig och bara kliva ur skorna i hallen lär jag hitta dem tillsammans med bitringen och plyschkalkonen i sängen. I hallen står också damsugaren, känns knappt lönt att ställa undan den, makalöst hur en sån liten kropp kan dra in så mycket sand och barr.
På toan så står toaborsten uppe på spegeln och toarullen ligger på valpsäker plats, uppe i fönstret.
På köksgolvet ligger ungefär 10 olika hundleksaker utspridda, förutom leksaksräven, den ligger bakom brödrosten, tillsammans med klickern, för den har vi när vi tränar.
Jag har nästan börjat få in reflexen att skjuta in skärbrädan mot väggen, om jag ska lämna den över tre sekunder när jag lagar mat. Annars så ligger skärbrädan och det som låg på den, på golvet tillsammans med de olika leksakerna.
Jag envisas med att ha en pappåse framme som jag lägger papper i, för återvinning. Den sorteras ganska ofta.
Min frys är en historia i sig, den har sju stora fack. I två av facken befinner sig lite tofuburgare, lite frysta grönsaker och en annan kycklingfilé. I de andra facken: fem skankar, tre från älg, en från gris och en från rådjur. Typ fem liter blod uppdelat på små påsar och en av lådorna, Midas färskfoder.
Sen har jag en källare också, den har jag valt att hundanpassa, med hunddusch, alla saker jag använder vid kloklippning, sårrengöring och även träningssaker för spår och annan träning.
Jag läste på nätet om en tjej som varit på valltävling, hon och hundarna skulle sova i bilen och innan läggdags så åkte hon ner till stranden med sina tre Border Collies. Förutom att hundarna tog all plats så fick hon en kroppspeeling på köpet den natten.
Det är inte klokt vad vissa anpassar sig efter sina hundar.
Inte gör jag fel inte....
10 Aug 2013
Jag har ganska klara åsikter om huruvida hundar ska få leka med varandra eller inte. Hundar som träffas för första och sista gången på en cykelväg, ska inte hälsa på varandra. Det finns verkligen ingen anledning, hundar har knappast nåt ut av det hela och inte du som ägare heller.
När det kommer till valpar gäller det ofta att uppfostra folk, allt och alla kan inte få hälsa på min valp. Ganska ofta ser jag hundägare med andra åsikter än mina, det får de gärna ha, så länge det inte går ut över mig. Ibland så går det ut över mig ändå. Jag reagerar med allt från ett stilla muttrande till ett barskt ”Nej, du och din hund i felxikoppel får inte komma hit!”
Därför är det naturligtvis viktigt att jag alltid uppför mig när jag träffar främmande hundar, kända med för den delen. Jag kastar mig aldrig över nån annans hund eller hundägare för att förklara hur kul det skulle vara om våra hundar fick leka. Eller…
Igår på lunchen var jag ute med Midas bakom mitt jobb. Till saken hör att en kompis till mig hade nämnt att det hade flyttat in en valp av samma ras som Midas i hans hus, som ligger i samma område som jag jobbar. Jag var skeptisk, det är ju trots allt en ganska liten ras. Men där på cykelvägen kom den; en Stabeijvalp! Alltså vi hörde ju ihop! Jag blev helt dum i skallen. Nästan småsprang dit, hejade glatt, ”guuu så söt den va” ”Va kul med en Stabeij till på samma gata" ”Var kommer den ifrån?” ”Du vet väl att vi har en hel vecka i Sälen då vi alla träffas, du måste åka nästa år och…” "Jag kör lite viltspår, gör du också det?" "Vi kanske kan träna tillsammans, vad ska du göra med din?”
Då säger killen med valpen: ”Han verkar stark?”
”Japp, här är det full kastrull!”, säger jag.
Midas står på bakbenen, och fäktar med framtassarna för att nå valpen, han är trots allt kopplad, men når på detta sätt nästan ända fram. Valpen däremot har tagit skydd mellan husses skor och glor med stora ögon på det resta monster som står framför honom och önskar för allt i världen att kopplet inte ska bli längre. Jag tittar på valpen och plötsligt slår det mig, ”Han verkar rädd?”
”Jaaa, lite kanske", säger hussen Valpen försöker krypa in i husses byxor.
Jag bogserar min alltjämt tvåbenta hund därifrån, säger nåt i stil med att ”Vi ses väl.” och går sen glatt vidare. Hade nån gjort så mot mig när Midas var nio veckor hade jag blivit GALEN!
Till mitt bleka försvar får jag väl säga att jag själv inte kastade mig över valpen och klappade den, det var heller inget; ”släpp så får de leka!” Men det var horribelt puckat ändå.
Vilket fick mig att fundera på vilka dundertabbar jag har gjort just i hundsammanhang, för att inte tala om alla som jag ännu inte har hunnit med. Det är många, riktigt många. Vi får se vilken tabbe jag gör härnäst.
Mina tankar kring Stabyspecialen i Sälen och rasen Stabyhon.
6 Aug 2013
Mina tankar kring Stabyspecialen i Sälen och rasen Stabyhon.
Jag är Stabyägare sedan tre månader tillbaka och anser själv att hunden måste få utlopp för de behov den har. Jag har köpt en fågelhund som ingår i rasgrupp sju, även om det tydligen har framkommit att det har funnits vissa tveksamheter kring detta.
Det var en av anledningarna till att jag tog en semestervecka i Sälen, för att kunna lära mig mer om jaktträning med hund, ett svart hål för mig. Jag har hållit på med hund ett tag och kan inte påminna mig om så värst många raser som har en hel vecka som rasspecial.
Förutom jaktdelen bjöd veckan på en hel del aktiviteter, allt från allmänlydnad, vattenapportering, patrullstig, rally, mentalkunskap och föreläsningar. Av de övningar som jag valde att delta i så måste jag säga att kunskapsnivån på instruktörerna var väldig hög. Den ideella insatsen från styrelsen var imponerande, det fixades med ”startlistor” för respektive aktivitet och dag. Plus arrangemang kring tävlingar, KM, jaktprov och även en lite skojtävling. I skojtävlingen undrar jag om inte insatsen från vissa förare borde ha prisas, det jobbades frenetiskt på att få sin hund att apportera tennisbollar. Tennisbollar som dessutom låg still. Samma med korvapporteringen, fantastiska förarinsater.
Bra väder och trevliga grillkvällar satte extra piff på veckan, på kvällarna var det vad jag trodde ett lotteri, det visade sig vara tjugotre eller nåt i den stilen, lottringarna avlöste varandra och Cissis ”Nummer fem, enkel femma, number five!” Hördes ändå bort till ”Nordpolsliften” en bra bit därifrån.
Sen tjatades det hund på längden och tvären hela kvällen, en icke hundintresserad hade dött av leda efter fem minuter i det där tältet.
Mest tjatades det naturligtvis om Stabeijer, hur och vad man kan träna med sin Stabeij, Stabeijer man haft och tänkte skaffa. Det slår mig att det finns inga hundar som är så framgångsrika och föriga som de döda. De tenderar dessutom att bli mer framgångsrika och föriga vad åren går sen de lämnade jordelivet.
Jag har tidigare haft vall och brukshundar, min senaste var en Australian Shepherd, extremt lättlärd, med hyperhög följsamhet han hade bara en liiiiten akilleshäl – han hatade människor. Hade det bara varit han och jag hade livet varit guld, nu var det inte så. Därför blev ett av mina krav att nästa hund måste gilla folk, därmed basta! Jag blir tipsad om Stabeijen och fick ganska snart höra en del av ryktet den rasen har; de är tröga, envisa, svårlärda. Jag kan ana även lite av den attityden även hos Stabeijfolket i Sälen, typ; ”ja, det är ju en Stabeij, så nån inkallning är det inte att tala om…”
Sen var det den där skojtävlingen, där man fick trögheten personifierad när det skulle apporteras boll, det gick ungefär….inte alls.
Efter att ha sett extremt otröga Stabeijer lubba runt på fältträning, så har jag funderat. Ska överhuvudtaget en Stabeij bry sig om en tennisboll? Det finns forskning där man har tittat på hur domesticerade hundar svarar olika på symboliska retningar*. Ytterligheten för en symbolisk retning är bland annat pappfigurer, bollar och ytterligheten åt andra hållet, verkliga saker och kaniner.
Inte helt överaskande är det den mest domesticerade rasen som har högsta responsen på just en symbolisk retning – Schäfern. Den går igång på vad som helst.
Nu råkar det vara så att vi inte har nån schäfer, utan en jakthund. En jakthund är föga imponerad av bollar, den vill ha en riktig kanin/fågel. Den kan inte motiveras med bara en boll.
Så liite känner jag att vi måste sluta bortförklara vår ras, jag säger inte att alla gör det, men lite för ofta så jämförs dem med bruksraser, det är ingen bruksras.
Så låt bruksmänniskorna hålla på med sina tennisbollar, jag ska gå och fixa ett kaninskinn till Midas som han ska få apportera. Eftersom han är en jakthund med gott självfortroende så får jag räkna med att han i vissa lägen kommer att vara svårmotiverad att ”inte göra som han vill”. Varför ska han bry sig om min tradiga fleece-fläta när det luktar sork i buskarna? Jag tror på många och korta receptioner och att hitta en bra motivation för hunden. Att jobba på er relation så att du har nåt att ta av då du går in och helt enkelt bestämmer. Och till början och sist, jag tror att alla hundar mår bra när de får göra det de är avlade för.
*Källa David Selin, Hundutbildningsgruppen.
Sista dagen i Sälen
4 Aug 2013
Efter som femmånadersvalpen började tackla av så ägnades förmiddagen som publik när Rolf gav tips för fältträning. En kolonn med bilar som åkte iväg till Tandådalen för att träna fält, den gren där den stående fågelhunden söker av ett område med hjälp av sin förare, hunden ska sedan ge stånd åt en eventuell fågel. Föraren ger du hunden tecken att i raskt tempo gå framåt och driva upp fågeln. Här kommer då det knepigaste, att be ett rovdjur att inte förfölja bytet utan att lägga sig plats så att en skytt kommer åt fågeln som hunden drivit upp.
Rolf förklarade att visa upp sin jakthund i jaktprov inte skiljde sig så mycket från att visa upp sin hund på utställning, då visade för en domare att du har en lydig hund med mycket jaktvilja. Sen var det typ trehundra olika regler, olika nivåer för hund duktig en hund kunde vara. Att få en 10:a på fält var ungefär i klass med att vinna en miljon på lotto. Det händer inte så ofta.
Sen fick jag se Stabijen i sitt rätta element, borta var den lite tröga svartvita pälsbollen som misstänksamt nosade på tennisbollar i diverse apporttävlingar och ”mentalbeskrivningar”. Stabeijen använder sig av ett mycket mindre område än många andra fågelhundar när den söker av fält, men jag fick ändå se avstånd och mycket fart och fläkt. Sen var själva träningen förlagd vid en å och bada är aldrig fel. Superkul att sen en kusin till Midas göra avsök av fältet, eller reviera som det tydligen heter, på absolut bästa sätt. Däremot är det för mig främmande att vara ute med sin hund på ett fält och tycka att det bästa är om hunden är långt ifrån mig. Jag vill ju gärna ha hunden nära, att heja på hunden för att den sätter av mot horisonten känns lite främmande.
Med många fina bilder i kameran satte vi sen av hemåt för lunch.
Eftermiddag med Ewa.
Hunden signaler var temat för veckans sista lektion. Hundarna ställdes på en grusväg, Ewa gick runt ett hus och gick sen mot hunden med tre olika sätt att närma sig. Vi fick se hundarna utsättas för en ”kvittrande” Ewa, en ”full” Ewa och en ”hotande” Ewa. Sättet att bemöta de olika ”Eworna” varierade väldigt. Allt ifrån att försöka jaga bort till att helt enkelt bara lägga sig ner och göra sig så oansenlig det bara gick. Sen fick vi göra inkallningar och titta på den sociala spelet hunden har mot oss när den kommer nära. Hundarna var lite olika tydliga, men gemensamt var verkligen att man dämpar sig lite när man närmars sig husse eller matte, väldigt kul att se. Sen skulle vi som avslut försöka få vår hund att sitta, komma närmare och backa utan att vi sa något eller gav nåt tecken. Någon som jag kommer att ta med mig hem på egna kurser, själv tycker jag ofta att det tjatas för mycket, att hålla käft i hundträning skulle praktiseras oftare.
Jag och Amanda avslutade vår Sälenvecka med italiensk glass, själv tog jag mig en espresso, precis vad jag behövde.
Dag 5 i Sälen
1 Aug 2013
TSB-modellen i praktiken.
Vilken belöning är egentligen bäst för din hund? Hur kan du jobba för att er relation ska bli bättre när det kommer till trygghet? Vad innebär bestämmande, är det samma sak som straff?
För mig själv är bestämmande inte samma sak som straff, jag går ofta in i den röda bubblan och talar om för min hund att den t ex måste lugna ner sig, däremot straffar jag aldrig, jag tycker att det inte att det finns en inlärning i straff, bara ett undvikande, det vill jag inte ha. Jag vill ha en hund som säger ”Jag gör som du vill för jag vill det, inte för att jag måste”.
Sen måste samarbetet och tryggheten komma först. Som trygghetstest fick Midas brottas med en människa i skogen som kom gåendes bakom ett paraply. Nåt han först tyckte var skitskumt, men som den tuffa jycke han är så behövdes det inte många minuter för avreagering.
Eftermiddag dag fem.
Hade anmält mig till klickerkurs, inte för att jag behöver lära mig så mycket klicker, men jag tycker det är intressant hur Ewa lägger upp tre intensivtimmar av nåt som tar veckor att lära både sig själv och hunden. Själv tycker jag att klickern i princip är ett måste vid inlärning av nya saker, då inget ”bra!” i världen kan mäta sig i tajming med ett klick. Sen att klicket för mig betyder ”rätt!” och inte ”bra!”. Här kroknade valpen så mesta delen av tiden låg han och snarkade i bilen.
