-Ja, jag fattar ju att det är jag som gjort fel!, säger Migos matte när vi träffas.
Migo är en tre år gammal dvärgschnauzer och han skäller. Inte lite, utan som en besatt och han skäller på allt. Människor, speciellt barn, katter, stora saker, små saker och framförallt andra hundar. Han står på bakbenen, hängandes i kopplet mot den andra hunden och gapar och gormar, tills den andra hunden har försvunnit ur sikte. Allt medans matte försöker tala honom till rätta. Att hundägare klandrar sig själva och dömer ut sig som hundägare är ganska vanligt.
Vi börjar diskutera vad Migo har för jobb, vilken typ av hund är han? Vi pratar lite om "larmare" hundar som helt enkelt har en pytteliten skalltröskel och sätter igång att gapa, helde en gång för mycket än en gång för lite. Migo är en larmare av rang som tar sitt jobb på stort allvar. Det har antagligen väldigt lite att göra med vad matte skulle ha gjort för fel med Migo under hans uppväxt. Hon har antagligen inte gjort nåt fel alls. Självklart hade hon med kunskap kunnat påverka hans larmande till viss del, men helt tyst tror jag aldrig han kommer att bli.
Så om vi som hundägare börjar där. Att säga till sig själv "Jag har en hund som... larmar, jagar, vaktar, vallar eller vad nu din hund har för jobb. Och så är det bra med det, hundens yrke är det ingen större mening med att ändra på. Då är det bättre att försöka utnyttja hundens yrkeskompentens till nåt bra istället för att försöka ändra på det.
Sen brukar jag säga att "Det här var den här matten/hussen som den här hunden vann i matte/husse-lotteriet" Gör man så gott man kan, så får det faktiskt duga. Ibland får man även som hund bara gilla läget. Det gör oftast hundar. Jag tror få hundar skulle välja bort sin ägare även om det fanns möjlighet till det. Vid en av övningarna vi gjorde så bad jag att få hålla Migos koppel, sen bad jag matten gå iväg. Fast jag hade supergott godis och en jättkul leksak, så vill Migo i alla fall bara en sak, att springa till sin matte. Fastän hon gjort så fel.
