Mina tankar kring Stabyspecialen i Sälen och rasen Stabyhon.

Mina tankar kring Stabyspecialen i Sälen och rasen Stabyhon.

 

Jag är Stabyägare sedan tre månader tillbaka och anser själv att hunden måste få utlopp för de behov den har. Jag har köpt en fågelhund som ingår i rasgrupp sju, även om det tydligen har framkommit att det har funnits vissa tveksamheter kring detta.

Det var en av anledningarna till att jag tog en semestervecka i Sälen, för att kunna lära mig mer om jaktträning med hund, ett svart hål för mig. Jag har hållit på med hund ett tag och kan inte påminna mig om så värst många raser som har en hel vecka som rasspecial.

 

Förutom jaktdelen bjöd veckan på en hel del aktiviteter, allt från allmänlydnad, vattenapportering, patrullstig, rally, mentalkunskap och föreläsningar. Av de övningar som jag valde att delta i så måste jag säga att kunskapsnivån på instruktörerna var väldig hög. Den ideella insatsen från styrelsen var imponerande, det fixades med ”startlistor” för respektive aktivitet och dag. Plus arrangemang kring tävlingar, KM, jaktprov och även en lite skojtävling. I skojtävlingen undrar jag om inte insatsen från vissa förare borde ha prisas, det jobbades frenetiskt på att få sin hund att apportera tennisbollar. Tennisbollar som dessutom låg still. Samma med korvapporteringen, fantastiska förarinsater.

 

Bra väder och trevliga grillkvällar satte extra piff på veckan, på kvällarna var det vad jag trodde ett lotteri, det visade sig vara tjugotre eller nåt i den stilen, lottringarna avlöste varandra och Cissis ”Nummer fem, enkel femma, number five!” Hördes ändå bort till ”Nordpolsliften” en bra bit därifrån.

 

Sen tjatades det hund på längden och tvären hela kvällen, en icke hundintresserad hade dött av leda efter fem minuter i det där tältet.

Mest tjatades det naturligtvis om Stabeijer, hur och vad man kan träna med sin Stabeij, Stabeijer man haft och tänkte skaffa. Det slår mig att det finns inga hundar som är så framgångsrika och föriga som de döda. De tenderar dessutom att bli mer framgångsrika och föriga vad åren går sen de lämnade jordelivet.

Jag har tidigare haft vall och brukshundar, min senaste var en Australian Shepherd, extremt lättlärd, med hyperhög följsamhet han hade bara en liiiiten akilleshäl – han hatade människor. Hade det bara varit han och jag hade livet varit guld, nu var det inte så. Därför blev ett av mina krav att nästa hund måste gilla folk, därmed basta! Jag blir tipsad om Stabeijen och fick ganska snart höra en del av ryktet den rasen har; de är tröga, envisa, svårlärda. Jag kan ana även lite av den attityden även hos Stabeijfolket i Sälen, typ; ”ja, det är ju en Stabeij, så nån inkallning är det inte att tala om…”

 

Sen var det den där skojtävlingen, där man fick trögheten personifierad när det skulle apporteras boll, det gick ungefär….inte alls.

 

Efter att ha sett extremt otröga Stabeijer lubba runt på fältträning, så har jag funderat. Ska överhuvudtaget en Stabeij bry sig om en tennisboll? Det finns forskning där man har tittat på hur domesticerade hundar svarar olika på symboliska retningar*. Ytterligheten för en symbolisk retning är bland annat pappfigurer, bollar och ytterligheten åt andra hållet, verkliga saker och kaniner.

Inte helt överaskande är det den mest domesticerade rasen som har högsta responsen på just en symbolisk retning – Schäfern. Den går igång på vad som helst.

Nu råkar det vara så att vi inte har nån schäfer, utan en jakthund. En jakthund är föga imponerad av bollar, den vill ha en riktig kanin/fågel. Den kan inte motiveras med bara en boll.

Så liite känner jag att vi måste sluta bortförklara vår ras, jag säger inte att alla gör det, men lite för ofta så jämförs dem med bruksraser, det är ingen bruksras.

 

Så låt bruksmänniskorna hålla på med sina tennisbollar, jag ska gå och fixa ett kaninskinn till Midas som han ska få apportera. Eftersom han är en jakthund med gott självfortroende så får jag räkna med att han i vissa lägen kommer att vara svårmotiverad att ”inte göra som han vill”. Varför ska han bry sig om min tradiga fleece-fläta när det luktar sork i buskarna? Jag tror på många och korta receptioner och att hitta en bra motivation för hunden. Att jobba på er relation så att du har nåt att ta av då du går in och helt enkelt bestämmer. Och till början och sist, jag tror att alla hundar mår bra när de får göra det de är avlade för.

 

 

*Källa David Selin, Hundutbildningsgruppen.

6 Aug 2013