Efter att ha varit på SWDI:s föreläsning om spårhunden och lukterna ska jag och Midas ägna oss åt hårda spår.
Hårda spår innebär att du lägger ett spår på ett underlag som asfalt eller betong, då får du ett väldigt rent spår, där hunden följer de fettmolekyler fötterna lämnat efter sig. Fördelarna är stora, du kan i princip lägga ett 20 meter spår, gå direkt på spåret utan liggetid. Lär sig hunden spåra hårda spår så lär den sig verkligen spåra, då kommer lättare spår på andra underlag i princip bli felfria. (om man lär hunden rätt från början vill säga)
Första spåret: Gjorde jag för ett par månader sedan på en parkeringe här utanför, la ett 15 meter långt spår selade på gick fram med hunden till början av spåret, det hände absolut ingenting.
Har nu lärt mig att du ska minimera arbetstecknet, jag selade ju på, det ska jag bara göra när hunden vet vad den ska göra. Jag tittade på hunden, hunden på mig och där stod vi, efter 15 minuter gick jag ganska slokörad hem. Jag skulle ju ha en spårchampion, minst! Misstag nr 1
Andra spåret (efter föreläsningen) Man ska vänta tills det blir varmt står det i instruktionen….jaja.
La spåret ganska nära en kant på en cykelväg, jag måste ju veta exakt var spåret ska gå. Det gjorde att Midas hela tiden drog mot kanten där mycket enklare dofter fanns. Misstag nr 2
Tredje spåret Nu la jag spåret på en bussparkering, längs en parkeringsruta för bussar, smart, tänkte jag nu vet jag exakt var spåret går. Midas började spåra, men avbröts hela tiden av förbipasserande. Misstag nr 3 – Se till att du spårar på en lugn plats.
Fjärde spåret, boken Spårhunden och lukterna föreslår att du kan ”pimpa” spåret, sagt och gjort, blomspruta fylld med bitar av hästhov(från hovslagarbesök luktar illa och de flesta hundar tycker det luktar och smakar mums) och ljummet vatten användes för att markera varje fotsteg. Äntligen, spårupptag och spåra hela vägen. Inga misstag. Vi fortsätter att spåra imorgon.