Spökåldern har kommit

Jag och Midas gick ut från mitt kontor häromdagen, på parkeringen utanför stod en man vid en cykel. Han stod med ryggen mot oss, klädd i stor svart skinnjacka, keps och på pakethållaren satt en stor väska. Jag hann inte med, känner så ofta att jag är tvåa när jag är bland djur, Midas tog i ända ifrån svansen när han skällde ut mannen, han kastade sig bakåt så kopplet sträckte sig och jag följde med en bit. (Han börjar bli väldigt stark) Hans upprördhet över att det stod en sådan mystisk figur gick inte att ta miste på. Midas är nu åtta månader – spökåldern har börjat. 

Vad är då spökåldern? Jo, när hunden blir könsmogen och om det hade varit en vilt levande hundfamilj, så börjar det bli dags att öva för avfärd. Att helt enkelt lämna familjen och hitta sig en fru och skaffa snygga Mini-Midasar. Då måste man klara sig på egen tass först och främst, ingen mamma tik att luta sig emot. Att kunna bli rädd för saker är livsviktigt, annars blir man kortvarig i skogen.

Så, hunden sätter igång att öva på att bli rädd. Glassgubbar, gula brevlådor eller grannen blir helt plötsligt föremål för milt sagt överdriven skräck. Saker man är rädd för ska man försöka skrämma till ökat avstånd. Det var det som Midas höll på med när han skällde på mannen med cykel.

Men, matten är ju utbildad, det är inga problem, hon vet exakt vad hon ska göra. Man tar sig an det som skräms på samma sätt som man gör vid t ex ”Dumpe” på ett MH. Dumpe är en overall, fastsatt på en träram, på en mentalbeskrivning kommer hunden spatserandes med sin ägare på en stig, vips från ingenstans flyger den här overallen upp framför hunden.  Hundarna reagerar väldigt olika på detta skrämselverktyg, men de flesta blir skiträdda. En del mer än nödvändigt och flyr platsen, vissa bryr sig mindre. Vad man gör då, om hunden är kvar på platsen vill säga är att man på testledarens order går, först halvvägs fram till overallen, sen hela vägen fram, utan att titta på hunden. Sen sätter man sig vid overallen och tar ett snack med den. Sen så kallar man in hunden och förhoppningsvis kan man gemensamt nosa igenom overallen. Slutligen, för att hunden ska kunna avreagera så får man gå fram och tillbaka och passera overallen.

Nu är det lite svårt att gå, först halvvägs, sen hela vägen fram till en man med cykel och prata med mannen och låta hunden gå fram och tillbaka för att avreagera sig. Jag bogserade förbi min gafflande hund. Mannen såg förbryllad ut, synd att man inte kan förklara på ett snabbt sätt varför hunden gör som den gör.

På väg tillbaka lyckades vi sen med en tolvpoängare, kopplet fastnade i den yttersta cykel i det knökfulla cykelstället utanför jobbet. Med en perfekt dominoeffekt och ett skrammel utan dess like lyckades vi få omkull samtliga cyklar. Midas blev kort sagt skiträdd. Här var det lite enklare, jag var tvungen att vara kvar för att resa upp alla cyklar. Jag kunden då passa på att snacka lite med cyklarna utan att bry mig om hunden. Vi kunde gemensamt noga undersöka den cykel vi vält och även passera cykelstället ett antal gånger. På väg hem senare på eftermiddagen var Midas mycket misstänksam mot cykelstället. Jag gick fram och snackade med cyklarna igen, tror inte nån såg mig. 

Sen i morse var cykelstället glömt och den skata som satt på ställets tak var mycket intressantare. Undrar vad han ska skälla på nästa gång?

31 okt 2013