Efter som femmånadersvalpen började tackla av så ägnades förmiddagen som publik när Rolf gav tips för fältträning. En kolonn med bilar som åkte iväg till Tandådalen för att träna fält, den gren där den stående fågelhunden söker av ett område med hjälp av sin förare, hunden ska sedan ge stånd åt en eventuell fågel. Föraren ger du hunden tecken att i raskt tempo gå framåt och driva upp fågeln. Här kommer då det knepigaste, att be ett rovdjur att inte förfölja bytet utan att lägga sig plats så att en skytt kommer åt fågeln som hunden drivit upp.
Rolf förklarade att visa upp sin jakthund i jaktprov inte skiljde sig så mycket från att visa upp sin hund på utställning, då visade för en domare att du har en lydig hund med mycket jaktvilja. Sen var det typ trehundra olika regler, olika nivåer för hund duktig en hund kunde vara. Att få en 10:a på fält var ungefär i klass med att vinna en miljon på lotto. Det händer inte så ofta.
Sen fick jag se Stabijen i sitt rätta element, borta var den lite tröga svartvita pälsbollen som misstänksamt nosade på tennisbollar i diverse apporttävlingar och ”mentalbeskrivningar”. Stabeijen använder sig av ett mycket mindre område än många andra fågelhundar när den söker av fält, men jag fick ändå se avstånd och mycket fart och fläkt. Sen var själva träningen förlagd vid en å och bada är aldrig fel. Superkul att sen en kusin till Midas göra avsök av fältet, eller reviera som det tydligen heter, på absolut bästa sätt. Däremot är det för mig främmande att vara ute med sin hund på ett fält och tycka att det bästa är om hunden är långt ifrån mig. Jag vill ju gärna ha hunden nära, att heja på hunden för att den sätter av mot horisonten känns lite främmande.
Med många fina bilder i kameran satte vi sen av hemåt för lunch.
Eftermiddag med Ewa.
Hunden signaler var temat för veckans sista lektion. Hundarna ställdes på en grusväg, Ewa gick runt ett hus och gick sen mot hunden med tre olika sätt att närma sig. Vi fick se hundarna utsättas för en ”kvittrande” Ewa, en ”full” Ewa och en ”hotande” Ewa. Sättet att bemöta de olika ”Eworna” varierade väldigt. Allt ifrån att försöka jaga bort till att helt enkelt bara lägga sig ner och göra sig så oansenlig det bara gick. Sen fick vi göra inkallningar och titta på den sociala spelet hunden har mot oss när den kommer nära. Hundarna var lite olika tydliga, men gemensamt var verkligen att man dämpar sig lite när man närmars sig husse eller matte, väldigt kul att se. Sen skulle vi som avslut försöka få vår hund att sitta, komma närmare och backa utan att vi sa något eller gav nåt tecken. Någon som jag kommer att ta med mig hem på egna kurser, själv tycker jag ofta att det tjatas för mycket, att hålla käft i hundträning skulle praktiseras oftare.
Jag och Amanda avslutade vår Sälenvecka med italiensk glass, själv tog jag mig en espresso, precis vad jag behövde.