Inte gör jag fel inte....

Jag har ganska klara åsikter om huruvida hundar ska få leka med varandra eller inte. Hundar som träffas för första och sista gången på en cykelväg, ska inte hälsa på varandra. Det finns verkligen ingen anledning, hundar har knappast nåt ut av det hela och inte du som ägare heller.

När det kommer till valpar gäller det ofta att uppfostra folk, allt och alla kan inte få hälsa på min valp. Ganska ofta ser jag hundägare med andra åsikter än mina, det får de gärna ha, så länge det inte går ut över mig. Ibland så går det ut över mig ändå. Jag reagerar med allt från ett stilla muttrande till ett barskt ”Nej, du och din hund i felxikoppel får inte komma hit!”

Därför är det naturligtvis viktigt att jag alltid uppför mig när jag träffar främmande hundar, kända med för den delen. Jag kastar mig aldrig över nån annans hund eller hundägare för att förklara hur kul det skulle vara om våra hundar fick leka.  Eller…

 Igår på lunchen var jag ute med Midas bakom mitt jobb. Till saken hör att en kompis till mig hade nämnt att det hade flyttat in en valp av samma ras som Midas i hans hus, som ligger i samma område som jag jobbar. Jag var skeptisk, det är ju trots allt en ganska liten ras. Men där på cykelvägen kom den; en Stabeijvalp! Alltså vi hörde ju ihop! Jag blev helt dum i skallen. Nästan småsprang dit, hejade glatt, ”guuu så söt den va” ”Va kul med en Stabeij till på samma gata" ”Var kommer den ifrån?” ”Du vet väl att vi har en hel vecka i Sälen då vi alla träffas, du måste åka nästa år och…” "Jag kör lite viltspår, gör du också det?" "Vi kanske kan träna tillsammans, vad ska du göra med din?”

Då säger killen med valpen: ”Han verkar stark?”

”Japp, här är det full kastrull!”, säger jag.

Midas står på bakbenen, och fäktar med framtassarna för att nå valpen, han är trots allt kopplad, men når på detta sätt nästan ända fram. Valpen däremot har tagit skydd mellan husses skor och glor med stora ögon på det resta monster som står framför honom och önskar för allt i världen att kopplet inte ska bli längre. Jag tittar på valpen och plötsligt slår det mig, ”Han verkar rädd?”

”Jaaa, lite kanske", säger hussen Valpen försöker krypa in i husses byxor.

Jag bogserar min alltjämt tvåbenta hund därifrån, säger nåt i stil med att ”Vi ses väl.” och går sen glatt vidare. Hade nån gjort så mot mig när Midas var nio veckor hade jag blivit GALEN! 

Till mitt bleka försvar får jag väl säga att jag själv inte kastade mig över valpen och klappade den, det var heller inget; ”släpp så får de leka!” Men det var horribelt puckat ändå.

 

Vilket fick mig att fundera på vilka dundertabbar jag har gjort just i hundsammanhang, för att inte tala om alla som jag ännu inte har hunnit med. Det är många, riktigt många. Vi får se vilken tabbe jag gör härnäst.

10 Aug 2013