Efter att ha surfat timtal på uppfödarsidor med uppfödare av jaktlabradorer valde jag ut ett par stycken som föll mig i smaken. Då jag är dålig på avel och olika linjer så får jag gå på annat som visar sig på sidan. En sida som jag tyckte mycket om var på grund av den här texten:” De första veckorna får tiken och valparna lugn och ro i ett eget rum men sedan flyttas valplådan ut i köket. Där blir valparna vana vid familjens ljud och får stimulans av olika intryck.Vi ägnar oss åt dem, inte bara vid vägning och kloklippning, utan även vid andra tillfällen då vi försöker lära känna var och en. ”
Att man som uppfödare bryr sig lite extra. Kenneln heter Firepoppys och drivs av Inga-Lena och Leif Liljeblad.
Efter en del mejl- konversation bestämde vi en tid då jag fick komma och hälsa på. Efter en timmes körning på små skogvägar, för övrigt kantade av jägare som stod och frös i snön, kom jag fram till Adelövs prästgård där de bor. Hela hallen var full av svarta labradorer som gärna ville säga hej. Då jag är utan hund just nu känner jag verkligen hund-abstinensen sätta in och jag skulle kunna ta åtminstone tre stycken med mig hem. Så fick jag träffa Candle, tiken som är parad med förhoppning om valpar nu till våren. Mamma Candle var i labradormått mätt, en väldigt lagom social fröken i mina ögon. Hoppas nu bara att hon är dräktig. Efter fika och naturligtvis en massa hundprat gick vi ut och de visade mig lite apporteringsträning. Jag har aldrig sett retriverträning på det här sättet och visste t ex inte att hundarna hade egna kommandon för apportering. De visade vältränade och balanserad hundar som med glädje utförde de uppgifter de fick, utan att för den skull bli överexalterade. Jag blir nästa lite fjantigt lycklig av att se hundar arbeta på det där sättet, hundar är fantastiska. Att de sedan apporterar för de är de roligaste de vet gör inte saken sämre, det var mycket viftande svansar som syntes i skogbrynet.
Jag hoppas verkligen jag får anledning till att komma tillbaka till Inga-Lena och Leifs vackra hem.
