”Han brukar göra små skutt” säger Amanda utan att ta blicken ifrån valpen.
”När var han ut sist?” frågar jag.
”För en kvart sen” säger Amanda.
Vi stirrar båda på valpen som larvar runt på köksgolvet, gnagandes på det mest den kommer åt. Leksaker, folk, porslin, diskmaskinen bland annan har hans fulla intresse. Men att gå och bajsa, det är inte så viktigt.
Foppa-tofflorna står i hallen så de är bara att skutta i, dörren olåst så man snabbt kan ta ut valpen på gräsmattan för att göra sina behov ute, förhoppningsvis.
Vi äter, hela tiden med ett halvt öga på valpen, valpen gör en liten piruett på köksgolvet samtalet slutar tvärt mitt i en mening, båda vänder blicken mot valpen.
NU?
Snabbt, på med tofflorna och ut med valpen på gräsmattan, valpen sätter sig och tittar oförstående på oss båda. Äsch, falskt alarm, vi går in igen. Två minuter senare upprepas proceduren med tofflor på och utburen valp. Ingenting den här gången heller. När vi tredje gången står på gräsmattan med en valp som gör allt utom att bajsa börjar jag ge upp. ”Nu struntar jag snart i om han skiter inne.”
Amanda åker hem och fem minuter senare hittar jag en hög i hallen. Nåja, skurhinken och bajspåsarna är nära. Nästa gång, tänker jag, då jäklar ska jag se till att du gör det ute. Valpen tittar på mig och gäspar, trött av all uppmärksamhet. Tur den är söt.
